Dinkel


Dinkel (Triticum spelta eller Triticum aestivum spelta), även gammelvete, speltvete och spelt, är ett slags relikt vete med sex kromosompar (hexaploid; de flesta organismer är diploida, vilket betyder att de har två kromosompar) med högt innehåll av aminosyror, spårämnen, vissa vitaminer och mineraler, såsom kisel.

Dess tidiga historia

Dinkel har odlats i Norden mycket länge, och tros vara släkt med dagens vete, närmare bestämt som en hybrid av domesticerat tetraploidvete, så som emmervete (Triticum dicoccum) och einkornvete (Triticum monococcum) eller en vild form av getgräs (Aegilops cylindrica). Det tros ha sitt ursprung i Mellanöstern eftersom getgräset växer där, men ursprunget är omtvistat. Hybriden bör ha tillkommit före uppkomsten av det vanliga vetet (Triticum aestivum, vilket är ett nakenderivat av spelt) för cirka 8000 år sedan.

Genetiska bevis visar att dinkel också kan uppkomma som resultat av en hybridisering av vanligt vete och emmervete, men bara vid någon tidpunkt efter den ursprungliga Aegilops-tetraploida vetehybridiseringen. Den betydligt senare uppkomsten av dinkel i Europa kan därför vara resultatet av en senare, andra hybridisering mellan emmer och vanligt vete. Modern DNA-bevisning stödjer tanken på en oberoende utveckling av europeiskt dinkel genom denna hybridisering, även om det fortfarande är omdiskuterat.

De tidigaste arkeologiska fynden av dinkel är 7000 år gamla från Transkaukasus, norr om Svarta havet, även om de mest omfångsrika och väldokumenterade fynden av dinkel kommer från Europa. Dinkelfynd har gjorts på en del sen-neolitiska platser i Centraleuropa. Under bronsåldern spreds dinkel där vitt och brett. Under järnåldern blev dinkel ett viktigt veteslag i södra Tyskland och Schweiz och något senare i södra England.

I Bibeln omnämns dinkel som ett vete som man odlade i Egypten, där man enligt den grekiske historikern Herodotos bakade bröd av detta sädesslag. (2 Moseboken 9:31, 32) I Israel brukade man så dinkel som gräns mellan åkrarna, kanske för att skydda de mera värdefulla sädeslagen mot boskap som kunde nå utkanten av åkern. (Jesaja 28:25; Hesekiel 4:9)

Under medeltiden odlade man dinkel i Schweiz, Tyskland och Tyrolen. På 1890-talet introducerades det i USA. Dinkel har under de senaste hundra åren ersatts av vanligt vete. Under senare år har dinkel dock blivit mer populärt, på grund av det inte kräver lika mycket gödning som vanligt vete. Dinkel trivs i mager och kalkrik jord och odlas med framgång på bland annat Gotland.

Dinkel som mat

Dinkel innehåller 57,9% kolhydrater (förutom 9,2% fibrer), 17% protein och 3% fett, samt kostmineraler och vitaminer. I Tyskland torkas den omogna dinkeln och äts som ”Grünkern”.

Eftersom dinkel innehåller en del glutenprotein och är nära besläktat med vete är det inte lämpligt för de som lider av celiaki, medan vissa människor som är allergiska mot eller uppvisar intolerans mot vanligt vete kan tolerera dinkel.

Dinkel i litteraturen

Även om spelt idag är att betrakta som en specialitet, är dess popularitet som basföda för bönder belagd i litteraturen. Även om dagens ryska barn inte riktigt vet hur ‘polba’ (dinkel) ser ut eller hur det smakar, kan de känna igen ordet som något man kan göra gröt av – eftersom de hört Pusjkins rimberättelse där den fattige arbetaren Balda ber sin arbetsgivare, prästen, ”att låta mig få samma kokta dinkel” (”есть же мне давай варёную полбу”). I Horatius Satir 2.6 avslutas berättelsen om landsortsmusen och stadsmusen med att landsortsmusen äter dinkel till middag medan han serverar sin stadsgäst finare mat.

Trevliga recept med dinkel

Lämna en kommentar

Filed under Matsaker, Sädeslag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s